På det lilla bordet står två kaffe och en ask färska jordgubbar. Det är snart sommar, solen värmer rummet och på torget nedanför fönstret passar folk på att vaccinera sig mot fästing. Här, i expansiva Alvik i Bromma, har två trossamfund, Sveriges Kristna Råd och några andra organisationer med kyrklig anknytning sin hemvist. Bland dessa är Diakonia, där Gunilla Melsted varit personalchef i 17 år och där hon och många andra tycks stortrivas.
– På Diakonia har vi en genomsnittlig anställningstid på elva år. Det är väldigt högt och ett gott betyg för oss.
Vad gör vanligen era anställda efter sin tid på Diakonia?
– De går till Regeringskansliet, Sida, Rädda Barnen och Röda Korset. Men det bästa är att de ofta kommer tillbaka med nya kompetenser – precis som Georg, vår nya generalsekreterare säger Gunilla entusiastiskt.
VILL SE NYA BRANSCHER
Sedan sex år är hon ordförande för Arbetsgivaralliansens bransch Ideella och idéburna organisationer. Det är en stor bransch. Bland medlemmarna finns "en väldans bredd" och aktörer som Centerpartiet, Hoppets stjärna, Kriminellas revansch i samhället (KRIS), Sveriges Förenade Studentkårer. Många verksamheter är små med bara ett fåtal anställda.
Gunilla gläds även åt detta uppdrag, och under hennes tid som branschordförande och styrelseledamot har Arbetsgivaralliansen vuxit.
Men namnet på den bransch hon leder, och uttrycken ideella och idéburna, är möjligen inte träffande.
– Det är kanske dags för ett namnbyte, för ordet ideell blir ju fel i sammanhanget. På Diakonia är vi noga att skilja på arbetstagare och uppdragstagare, alltså mellan våra anställda respektive våra ombud och aktivister som engagerar sig på ideell basis. Och vad vi menar med idéburna behöver nog också bli tydligare, det inser jag ju mer vi pratar nu. Detta måste vi diskutera vidare!
Det är ofta Arbetsgivaralliansens medlemmar utan given branschtillhörighet som hamnar i denna vida kategori ideella och idéburna, enligt Gunilla. Hon säger att många medlemmar har bytt bransch under senare år. Till exempel Svensk Scenkonst, som fick ett bättre och mer anpassat avtal i branschen Upplevelse och Kultur.
Framöver tror hon på fler branscher.
– Ja, absolut! Det skulle ge fler medlemmar bättre avtal. Ett specifikt avtal för biståndsorganisationer tror hon skulle locka fler av dem till Arbetsgivaralliansen.
Utöver Diakonia tillhör Kristna Freds och Individuell Människohjälp Arbetsgivaralliansen. Gunilla ser gärna även Kvinna till Kvinna, Forum Syd, Rädda Barnen, We Effect, Plan International och FN-förbundet.
En annan kategori är de politiska partierna. Också för dem vore det positivt med en egen bransch.
– Behoven är så olika bland de medlemmar som ingår i vårt branschavtal. Eftersom många inte är globala vill de inte heller ägna alltför mycket tid åt internationella problematiker. Inom bistånd blir vi därför inte starka nog i de fackliga förhandlingarna.
Gunilla refererar till trossamfunden. Där har ett stort antal tillkommit sedan de fick ett branschanpassat avtal.
– Vi behöver gå vidare med detta nu. Klargöra vad vår bransch efterfrågar och i ett större perspektiv undersöka behoven av separata branschavtal. Fler branscher skulle kunna bli en styrka för Arbetsgivaralliansen, en jättestyrka.
I samtalet kommer vi tillbaka till biståndsbranschen, och Gunilla tar själv upp att det möjligen framstår som ett egenintresse. Men i hennes nätverk är arbetsgivarfrågor ständigt aktuella, och hon tror att Arbetsgivaralliansen kan växa genom att utveckla verksamheten utanför Sverige.
Enligt Gunilla arbetar internationella biståndsorganisationer i arbetsrättsliga gråzoner.
– Ibland är detta så invecklat för mindre ideella biståndsorganisationer att vi riskerar att "hitta på" våra egna regler.
Självklart, säger Gunilla, är detta ett dilemma.
– Vi behöver mer hjälp att tolka andra länders lagstiftning. Inte minst när våra anställda råkar ut för saker.
Som vad?
– På ett av Diakonias kontor i Irak blev personalen utsatt för hot och våld av en anställd. Situationen var så allvarlig att jag åkte dit och avskedade personen i fråga – men utan att läsa på irakisk lagstiftning. Enligt den är det inte möjligt att avskeda om inte personen är dömd till fängelse. Och det blev en ganska hotfull situation för mig som arbetsgivare. Kommer jag att bli straffad i Irak för att jag brutit mot landets lagar? Nu gick det bra, men i en sådan situation, och även innan avskedandet, hade jag gärna haft ännu mer stöd av Arbetsgivaralliansen.
Utanför Sverige gäller inga svenska kollektivavtal. Också detta, anser Gunilla, är ett argument för Arbetsgivaralliansen att utveckla sin verksamhet. Att på nya sätt bistå bortom Sveriges gränser.
– Ja, många skulle verkligen bli glada om Arbetsgivaralliansen börjar arbeta med arbetsrättsliga frågor i ett internationellt perspektiv.
AVSTÅR FRÅN ATT ANSTÄLLA
Jag frågar om andra möjligheter och vad som just nu prioriteras. Gunilla berättar om en enkät som medlemmarna i hennes bransch besvarat. Syftet var att få ett bättre underlag i diskussionerna om en arbetsmarknad i snabb förändring.
– Tydligt är behovet av en ny anställningsform och att vi måste kunna projektanställa. I dag finns ingen anställningsform som heter projektanställning och du kan bara tidsbegränsa en anställd i 24 månader. Vi vill införa en specifik anställningsform för den ideella sektorn och som behöver svara mot en viss typ av finansiering, till exempel när vi på Diakonia får ett stöd av Sida under tre år. Enligt arbetsrätten får vi inte ersätta en anställd med en konsult om vi har behov av en sådan anställning.
– Tyvärr kan det bli så att vi inte anställer över huvud taget. Att vi avstår inför längre projekt för att det blir för krångligt.
Vilka andra behov och trender ser du?
– Arbetsmarknadens parter påverkar mindre än tidigare utbud och efterfrågan. Och folk tar inte vilka jobb som helst. Jag tror fler kan komma att kombinera anställning med uppdrag i egen firma. Många säger att de vill göra något som känns meningsfullt, det märker jag verkligen på Diakonia. Denna trend kan locka fler till att arbeta i civilsamhället, vilket ju är mycket spännande.
Är inte antalet anställda i civilsamhället ändå relativt få?
– Jo, så är det. Men jag möter fler och fler som vill arbeta för den sak de brinner för.
Upplever du att arbetsgivare i civilsamhället, och specifikt den bransch du själv företräder, erbjuder attraktiva villkor?
– Ja, det tror jag, i ökad utsträckning. Civilsamhället blir mer professionellt och på så vis mer attraktivt för arbetstagare. Men visst är det en utmaning för mindre organisationer med ett fåtal anställda. De är inte självklart duktiga på arbetsrättsliga frågor och har kanske inte resurser att tillmötesgå ökade förväntningar.
Vilka för- och nackdelar ser du med civilsamhällets professionalisering?
– Min bedömning är att vi måste bli ännu mer professionella. Konkurrensen är tuff, inte minst i fråga om finansiering, och vi förväntas visa att gåvor och annan finansiering går dit de ska samt att de faktiskt bidrar till förändring. Detta är i grunden något bra och stärker vår legitimitet.
På vilket sätt?
– Att våra intressenter uppfattar oss som kompetenta – och inte bara "ideella". Ju mer professionella vi är, desto mer trovärdiga framstår vi.
Ser du några risker med en sådan utveckling?
– Ja, mindre arbetsgivare kan slås ut som en konsekvens av ökade krav från EU, svenska staten och enskilda givare. Det finns aktörer som inte förmår att hantera kraven som ställs och rekrytera personerna som behövs. Allt oftare behövs en spetskompetens och en universitetsexamen för att kunna svara mot våra egna och andra aktörers förväntningar.
Påverkas relationen mellan anställda och frivilligt aktiva av denna professionalisering?
– Ja, det gör den. Du får en ökad spänning, ett slags A-lag och B-lag. Det ena laget är professionellt och har bra betalt för vad de gör. Det andra är de som drivs av saken och vill vara engagerade på ideell basis.
Hur hanterar ni det?
– Vi får jobba med det. Men det är en fråga jag inte riktigt har svar på, delvis för att vi på Diakonia inte har egna medlemmar.
– Men visst skulle det vara fruktansvärt om professionaliseringen innebär ett förlorat ideellt engagemang. Jag brukar säga så här: Diakonia har 300 anställda men också 300 aktivister som på ideell basis jobbar med att driva våra frågor. Det vore förskräckligt om vi blir så krävande att vi tappar denna ideella mobilisering. De allra flesta vi rekryterar har dessutom en bakgrund som aktivister.
Gunilla vill se Arbetsgivaralliansen fortsätta att utveckla ledarskapsprogram. Hon nämner programmet Fokus, som arrangeras av Ideell Arena och som tagits fram i samarbete med Trygghetsrådet. Hon ser även att mer kan göras för att skapa bättre villkor för ideellt engagerade. Ett exempel är försäkringar för volontärer och styrelseledamöter som Arbetsgivaralliansen erbjuder och som ingår i medlemsavgiften.
– Ledamöter i ideella styrelser tänker inte alltid på de ekonomiska risker som rollen medför. Det har vi jobbat med i Arbetsgivaralliansen. Kanske nästa steg är att vi startar en bransch för de förtroendevalda. Jag tror att de många gånger hamnar i kläm.
Hur då?
– Jo, i att de mer ramlar in i ett arbete än utför ett specifikt uppdrag av lust. Gränsdragningarna mellan avlönat och oavlönat arbete kan ibland vara väldigt svåra. Åtminstone i mindre organisationer.
På vilka andra sätt tror du civilsamhället kan locka fler arbetstagare?
– Om vi vill det så behövs det bra anställningsavtal. Det har vi i dag, men de kan så klart utvecklas.
Intervjun går mot sitt slut och vi stannar upp för att summera. Gunilla upprepar behovet att se bortom Sverige och funderar då om Arbetsgivaralliansen kan göra mer för organisationer med verksamhet i många länder. Hon välkomnar en fortsatt professionalisering av den ideella sektorn, tror på att anställa välutbildade HR-chefer och att det med ett större antal kommunikatörer skulle kunna bli "mindre krångligt att förklara allt bra som sker i civilsamhället." På vilka sätt Arbetsgivaralliansen bör vara opinionsbildare och svara på remisser är frågor hon vet debatteras men där hon själv inte har en tydlig åsikt. Klar är hon däremot över om ett framtida samgående mellan Arbetsgivaralliansen och IDEA.
– Det vore jättebra. Går vi samman skulle vi åstadkomma ännu bättre avtal.
Gunilla Melsted
Styrelseledamot i Arbetsgivaralliansen. Ordförande för branschen Ideella och idéburna organisationer. HR-chef på biståndsorganisationen Diakonia.
Född 1959. Uppväxt i Västervik och bosatt i Stockholm.
Utbildad vid Företagsekonomiska institutet.
Kom till Diakonia år 2000. Tidigare butikschef och distriktschef på Myrorna, Frälsningsarmén.
Gör helst en ledig dag: Drejar, skulpterar och samlar in mördarsniglar från min blomrabatt, som jag sedan släpper ut i skogen.
Om Diakonia
Arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta i världen. Centrala frågor är mänskliga rättigheter, demokratisering, jämställdhet, ekonomisk och social rättvisa, konflikt och rättvisa. Equmeniakyrkan och Svenska Alliansmissionen är Diakonias huvudmän. Några av de cirka 1 000 församlingarna bakom Diakonia är så kallade partnerförsamlingar och integrerar Diakonias verksamhet i sitt internationella arbete.
Hösten 2017 tillträder Georg Andrén, Sveriges ambassadör i Guatemala, som generalsekreterare. Han efterträder Bo Forsberg, som haft posten sedan 1994.