Vi befinner oss på Karla Kafé på Östermalm i Stockholm. Här, på det anrika – glassiga om man så vill – fiket i den ekonomiskt välbärgade stadsdelen kommer vi att prata om ett antal civilsamhällesaktörers bistra ekonomiska villkor. Jag ser mig om och tänker för ett ögonblick att vi nog är de enda gästerna som talar om detta.
I alla fall under denna lunch och dag. För hit, inte långt från Frälsningsarméns högkvarter, kommer Sonja Blomberg ofta tillbaka.
FOKUS PÅ KOLLEKTIVAVTALET
Sonja Blomberg har haft chefsuppdrag i Frälsningsarmén sedan 1980-talet. 2007 kom hon med i Arbetsgivaralliansens bransch Vård och Omsorg och 2012 blev hon kommitténs ordförande.
Sonja är sjuksköterska och frälsningsofficer och har i många år arbetat med personalfrågor och inom institutions- vården. "Jag har varit med länge", konstaterar hon på en klingande värmländska, och blir för en stund lite osäker på hur länge hon varit branschordförande inom Arbetsgivaralliansen – ett uppdrag och sammanhang hon trivs mycket bra med.
Vilka branschfrågor är nu särskilt viktiga?
– Vi har precis fått i land ett treårigt kollektivavtal. Det har tagit tid och det känns skönt att det är slutförhandlat. Nu får vi en större arbetsro.
Vad mer?
– Upphandlingsvillkoren. I offentliga upphandlingar räcker vi i ideell sektor inte till och vi förlorar alltför många uppdrag till riskkapitalbolagägda företag. Ett problem på samma tema är att medlemmarna i vår bransch konkurrerar med varandra, det känns inte bra.
Varför då?
– Vi möts och resonerar som kollegor, och rätt som det är vinner den ena aktören över den andra. Det ger inte arbetsro, om man säger så. Ja, det känns jobbigt, det gör det.
Blir det en spänd stämning i kommittén?
– Vi pratade om det sist vi sågs, att det inte är alldeles enkelt när vi å ena sidan ska samarbeta och när vi å andra sidan hör om hur en medlem blir av med ett uppdrag till en annan. Sådana händelser påverkar oss.
Det är höga förväntningar på civilsamhället, inte minst inom välfärdens olika sektorer. Vad är din erfarenhet?
– Vi märkte det som mest under den stora flyktingströmmen. Då förväntades vi starta boenden och på andra sätt ställa upp. Men när politiken och den allmänna opinionen plötsligt ändrades kom betydligt färre kommuner att efterfråga våra insatser. Vi blev då tvungna att göra oss av med anställda och lägga ned mycket av vad vi startat.
– Denna politiska omsvängning blir då också en avgörande förklaring till att så många i vår bransch är i kontakt med Trygghetsrådet. Många vi skapade jobb för är i dag arbetslösa.
Hur resonerar ni om detta?
– Bland branschens medlemmar märks en frustration. Många gjorde stora insatser hösten 2015, och engagemanget en tid därefter var mycket stort. Organisationerna bidrog till ett sammanhang. Men det hjälpte inte. Politiska beslut innebar att förläggningar med mycket korta varsel stängdes ned. Och avvecklingskostnaderna får vi ingen hjälp med.
Civilsamhällets andel av välfärdsmarknaderna är relativt liten, mellan 2–3 procent. Talar ni inom er bransch om huruvida detta är tillräckligt eller inte?
– Nej, vi pratar inte i sådana termer.
Varför inte?
– Därför att vi pratar mer om nuet än framtiden. Det senare har vi inte hunnit, eftersom kollektivavtalet tar vår tid. Visserligen kom vi delvis in på detta under vårt senaste möte, när jag stämde av ämnena för denna intervju. Men det var första gången.
Vad sa ni då?
– Att vi är ganska snälla, att vi ofta ställer upp när den offentliga sektorns företrädare frågar efter oss. Att vi vill väl, eftersom vårt fokus är den enskilda människan.
Samtalet leder plötsligt in på generationsskillnader i synen på arbete och arbetsgivare. Sonja uppfattar att yngre värderar lojalitet väsentligt annorlunda än vad hennes egen generation vanligen gör. När hon själv fick sin första anställning hade hon inte en tanke på att bara vara där ett par år.
– Nu kan jag det här, nu vill jag lära mig något annat. Så säger jättemånga jag möter.
Andra säger att heltidstjänster inte står högst på deras lista, fortsätter Sonja. De trivs bra med att arbeta 50 procent på ett ställe, och 50 på ett annat. Sammantaget, menar hon, präglas arbetsmarknaden av en större flexibilitet och en annan föreställning om lojalitet än tidigare.
Jag frågar om fler omvärldsförändringar och värdeförskjutningar som påverkar aktörer inom vård och omsorg. Sonja svarar snabbt, men återkommer till Lagen om offentlig upphandling.
– Personalgrupper får alltför ofta nya huvudmän och chefer. Och vi idéburna vill ju inte överta personal som inte har med sig det idéburna. Om vi (Frälsningsarmén) skulle prata om vår verksamhetsidé med före detta kommunanställda är det inte självklart att vi tycker lika.
Kan du ta något exempel?
– Vi själva talar ju gärna om våra kristna värderingar. Då kan jag få tillbaka att den typen av samtal inte är ett dugg intressanta. Men det är ju det som är vårt mervärde, svaret vi kanske ska ha på varför vi gör som vi gör. Av sådana anledningar vill vi ha en personalgrupp som är sammansvetsad. Det kan också bli jobbigt för enskilda medarbetare som inte känner att de kan stå bakom vårt syfte med verksamheten.
– Jag kan ju tänka mig att andra organisationer ställs inför liknande situationer. En nykterhetsorganisation exempelvis vill ju anställa personer som förespråkar nykterhet.
Frälsningsarmén deltar själva inte i offentliga upphandlingar, men ser, enligt Sonja, problematiken med dem.
– Ja, utifrån vår ideologi, och önskan om att vår personal ska känna en samhörighet med det vi representerar, är upphandlingsvillkoren djupt problematiska. Vi ser ju att de unga i dag efterfrågar arbetsgivare med en genomtänkt värdegrund, och då känns det trist att inte tillåtas vara tydlig med vad vi står för. Att vi inte på något område kan avvika från de politiska partierna.
Men alla välfärdstjänster upphandlas inte?
– Nej så är det ju. Och det är där vi får ge oss in. En annan utmaning, menar Sonja, är institutionsvården. Där finns behandlingsassistenter utan högskoleutbildning som gör ett jättebra arbete. Men deras kvalifikationer ifrågasätts när kraven på högskoleutbildning bara ökar.
Att ha god praktisk erfarenhet, men sakna högskolepoäng – det är inget värt i dag, säger Sonja med en viss uppgivenhet i rösten. Hon tycker det är bra med fler högutbildade, men också att människors yrkeserfarenhet måste skattas högt.
Hon nämner de före detta narkomanerna, som förr anställdes i organisationer och som av egen erfarenhet fick visa att det fanns en väg ur missbruket.
För Sonja Blomberg är det självklart. Det måste finnas arbetsuppgifter för människor utan högskoleutbildning. Också i dag. Också i vårt samhälle.
Hon ser det som ett politiskt ansvar att återigen ge plats för de enklare jobben. Att också samhällets utsatta ska få möjlighet till en egen inkomst.
– Tidigare räckte det fint med undersköterskor, men nu förväntas vi anställa behandlingsassistenter med högskolepoäng. Om sådana poäng saknas sätter upphandlare en lägre siffra när de bedömer organisationen. Den trista konsekvensen blir att många idéburna organisationer, som gör ett jättefint arbete, i ökad grad förlorar upphandlingar.
– Jag kan säga till myndigheter att våra behandlingsassistenter är jätteduktiga, varav myndigheterna i sin tur svarar "tyvärr, ni uppfyller inte kravet vi ställer på er".
Hur hanterar ni det?
– Det är något vi måste arbeta vidare med. Många organisationer internutbildar. Men i dag, när det råder brist på socionomer, socialpedagoger, boendeassistenter, administratörer, har vi samtidigt svårt att konkurrera. Ofta har de så stora lönekrav...
...att ni inte kan anställa dem?
– Ja.
Så ni har inte den kompetens ni behöver inom en rad välfärdsområden?
– Nej.
Andra utmaningar är de många lönebidragsanställda inom vården och omsorgen. Också i detta avseende känner sig Sonja bakbunden av politiska beslut. När de offentliga medlen rycks undan har organisationerna vanligen inte råd att behålla de lönebidragsanställda.
– Ni får gärna ha dem kvar, men då får ni betala för dem till fullo, är ett budskap vi allt oftare hör från kommunerna.
Vilka organisationer pratar vi om i huvudsak?
– Bräcke diakoni, Stadsmissionen och Hela Människan. De är exempel på organisationer som drabbats hårt av de nedskurna offentliga resurserna och av att regeringen har skrotat det arbetsmarknadspolitiska programmet Fas 3.
Vad ser du mer för utmaningar?
– Det är ju en osäkerhet som jag ser att vara så bunden av politiska beslut och få ekonomisk ersättning för att driva någonting. Vi får inga ersättningar när vi efter politiska beslut tvingas avveckla verksamheten, det faller helt på organisationen i fråga. Alla våra medlemsorganisationer har inte pengar till det här. Hela Människan är ett typexempel, där man också fått mycket pengar från kyrkan. Men när kyrkorna inte tilldelas extra offentliga medel drar de ned på stödet till verksamheter som Hela Människan.
Detta är trender i Sverige, ser du även globala trender som påverkar?
– Inom branschen för vård och omsorg hanterar vi inte den typen av frågor, det är mer på styrelsenivå. Vår branschs viktigaste uppdrag är att få ett kollektivavtal som fungerar. Att säkerställa att vi gör det vi säger vi ska göra.
Digitalisering och automatisering, diskuterar ni sådana trender?
– Det pratar vi om. Och då framför allt utifrån att vi kommer att behöva ett nytt IT-system.
Vilka frågor återkommer ni i styrelsen till?
– Ekonomiska resurser, medlemsrekrytering och värdegrundsfrågor – till exempel inom vilka frågor och ämnen vi kan uttala oss med samtliga medlemmar bakom oss. Våra möjligheter att vara politiska är en återkommande och svår fråga. Vi diskuterar också branschernas förutsättningar, som vår egen branschs upphandlings- problematik eller folkhögskolornas offentliga bidrag. En gång om året tar vi oss ordentlig tid för omvärlds- analys, vilket i år blir på vår heldagskonferens i oktober. Ytterligare en viktig fråga för oss är samverkan med Trygghetsrådet och hur vi på bästa sätt kan bistå i karriärbyten.
– Inom vård och omsorg – en bransch som inte växer men som är stabil – fokuserar vi på att överleva. Vi har ju inga bidrag, utan måste köpa och sälja allt vi gör. Har en verksamhet inte beläggning, då får vi inte in några pengar. Vi är alla hårt konkurrensutsatta och kan inte alltid hävda oss lönemässigt.
Sonja Blomberg
Personalchef i Frälsningsarmén. Ledamot i Arbetsgivaralliansens styrelse, ordförande för branschen Vård och Omsorg.
Född 1956. Uppväxt i Kristinehamn och bosatt i Stockholm.
Är sjuksköterska och officer i Frälsningsarmén, där hon arbetat sedan 1980-talet och haft chefsuppdrag för flera nationella verksamheter.
Utbildning: Sjuksköterskeutbildning, frälsningsofficer, personaladministratör.
Gör helst en ledig dag: Ute i naturen, handarbete, är gärna tillsammans med familjen.