På sitt kontor på Hagagatan i Stockholm har Tobias Baudin en tupp. Den är av plast och till den är det möjligt att ge förslag på hur Kommunal ska förbättras. Ett halvår efter att Tobias ställt upp den har över 1 000 rekommendationer kommit in.
Förbundsordföranden säger att detta är ett litet tecken på det engagemang som medlemmarna visar. Det är mindre klagomål nu, säger Tobias, och förklarar att fackförbundet börjat återhämta sig från våren 2016. Då hade nästan 10 000 personer sagt upp sitt medlemskap sedan det avslöjats om uppträdanden av en porrstjärna på förbundets egen krog och vidlyftiga representationsnotor på ledningsnivå.
Skandalen – och det mediedrev som följde – resulterade i ordföranden Annelie Nordströms avgång.
Det stora uppdraget att återupprätta medlemmarnas och omvärldens förtroende gick till Tobias Baudin, då vice ordförande i fackförbundet LO. När vi ses säger han att han har världens bästa jobb.
– Det är ett fantastiskt uppdrag. Jag kan inte tänka mig någonting annat som skulle vara roligare.
Är det en stor skillnad att vara ordförande mot vice ordförande?
– Ja, det är det verkligen. Som ordförande har jag ett övergripande ansvar och är mycket mer påpassad.
Tobias säger att han gör det han brinner för. Kämpar för att medlemmarna ska få högre löner och bättre arbetsvillkor. Att de ska ges en ärlig chans att kunna kombinera arbete och fritid.
En prioriterad fråga är att medlemmarna ska bli många fler. Ju fler som ansluter sig på arbetsplatsen, desto starkare blir Kommunal som fackförening.
Han säger att det är viktigt att lyckas. För det handlar inte bara om Kommunal.
Upplevs inte facket relevant står hela den svenska modellen på spel.
– Om den svenska modellen, som varit så enormt framgångsrik, ska kunna utvecklas, då måste vi i facket ta vårt ansvar och se till att vi har hög organisationsgrad, säger Tobias.
VILL MODERNISERA FACKET
Han påminner om att svensk lagstiftning inte säger något om lägstalöner, ja inte något om löner över huvud taget. Villkoren på arbetsmarknaden förhandlas av dess parter: fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna.
De senaste åren har arbetsgivarorganisationerna ökat i organisationsgrad, medan fackförbunden har minskat.
Vilka är de främsta förklaringarna till att ni förlorat medlemmar?
– Huvudförklaringen är att vi inte har förändrat oss i takt med hur arbetslivet har förändrats. Vi måste bli en modernare fackförening och erbjuda ett ännu bättre medlemskap.
Det rejäla tappet, säger han, uppstod när alliansregeringen 2007 chockhöjde avgiften i a-kassan. Då tappade både arbetsförbunden och TCO-förbunden, vilket inte var bra för den svenska modellen, hävdar Tobias.
Alliansregeringen slopade även rätten att göra avdrag för fackföreningsavgiften (vilket regeringen och Vänsterpartiet enats om att återinföra).
Ni har inte repat er från dess?
– Nej, vi har inte repat oss. Tjänstemannaförbunden är på väg uppåt, men inte arbetarförbunden.
Ett stort problem, förklarar Tobias, är det ökade antalet otrygga anställningar. "När jag får en heltidsanställning ska jag gå med i facket", är ett argument förbundsordföranden ofta möter.
– Vill arbetsgivare och politiska partier att vi ska ha låg organisationsgrad, då ska de se till att folk har otrygga jobb. Och tvärtom: vill de att facket ska stärkas, då behövs mer trygga anställningar.
Vad skulle en utveckling där fler har parallella uppdrag och tjänster innebära för er?
– Att det blir svårare att rekrytera medlemmar. Samtidigt måste vi anpassa oss, både till den plattformsekonomi som nu växer fram och till att individer i ökad grad är egenanställda. Även om du har flera jobb ska det räcka att vara med i en fackförening.
Hur anpassar ni er?
– Än så länge är inte detta en stark trend inom Kommunal. Men framöver tror jag att vi behöver erbjuda ett fackligt medlemskap för egenanställda, vare sig det handlar om att de har uppdrag på äldreboenden eller arbetar som bärplockare. Dessa personer arbetar ju, men har inte någon formell arbetsgivare.
Är det en laddad fråga?
– Det är en fråga som vi har högt upp i LO-styrelsen. Flera förbund utforskar detta, men ingen, förutom musikerna, har tagit steget fullt ut.
Enligt Tobias är frågan särskilt aktuell inom byggsektorn. Samtidigt som han ser behovet av en anpassning ser han utmaningar. En sådan är hur facket ska agera när en egenanställd på F-skatt i sin tur anställer.
– Du kan ju inte både vara egenanställd och arbetsgivare. Här uppstår komplikationer för oss som vi nu behöver fundera vidare kring.
Varför blir det problematiskt?
– För vi är en fackförening som företräder personer som har ett anställningsförhållande till någon annan. Är man bara sig själv, det vill säga bara utför jobb åt andra, då borde man också räknas som anställd och vi företräda dem. Men om den personen börjar anställa andra, då blir ju den personen arbetsgivare. Och är då båda med i Kommunal, då förväntas vi driva båda parters frågor. Det ser jag inte att det skulle fungera.
2018 är det val i Sverige. Vad kommer ni att driva i valrörelsen?
– Övergripande så kommer det handla om kvaliteten i välfärden, att den ska stärkas. Vi ser en oroväckande utveckling där människor går ner i arbetstid – eller helt slutar arbeta – för att äldreomsorgen inte håller måttet. Vi vill inte ha en utveckling där man ska behöva köpa privata äldreomsorgsförsäkringar. Vi måste se till att ha en bra välfärd för alla.
Enligt Tobias Baudin behövs rejäla investeringar – och kraftigt höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Mycket behöver ske på kort sikt, och på längre sikt behöver Sverige ta höjd för det ökade tryck som de många 40-talisterna medför på vården och omsorgen.
En krävande generation, dessutom?
– Ja, det med! De kommer, med rätta, inte att acceptera den kvalitet som nu är. De kommer att vilja ha en äldreomsorg där de kan duscha, komma ut mycket och äta schysst närproducerad mat. Det är berättigade krav, och då måste Sverige och den svenska modellen kunna leverera det.
En viktig opinionsbildarfråga för Kommunal är rätten till heltid.
– Det är mycket viktigt att det blir en kontinuitet för brukarna, inte minst inom hemtjänsten. De vill inte träffa nya personer varje dag.
I debatten hävdar en del att vård- och omsorgsyrket är ett bra inträde till arbetsmarknaden för nya svenskar?
– Det är ett bra inträde. Samtidigt är jobben där inte enkla. Jag skulle själv inte klara av en endaste dag. Jag har inte någon utbildning för det. Mina misstag skulle vara så många att jag skulle ställa till mer än kunna göra nytta.
Men han håller med om att det behövs nya vägar in till välfärdsjobben.
– Vi har tidigare sagt att tre års utbildning är kravet för en undersköterska. Men vi ser också att det kommer att behövas så pass många undersköterskor framöver att de inte kommer att räcka till. Därför säger vi nu att vi vill se vårdbiträden, som utifrån en kortare utbildning (cirka 9 månader) kan arbeta inom äldreomsorgen och sjukvården. Det är vi överens om med vår motpart, Sveriges Kommuner och Landsting.
Tobias säger att det i dag finns 77 000 vårdbiträden i Sverige. Men han är kritisk till att de flesta av dem saknar utbildning för jobbet – och en del har ingen utbildning alls. Så kan det inte vara, menar han.
– Det behövs kortare studier för vårdbiträden, och att de efter en arbetsmarknadsutbildning och en tids arbete kan vidareutbilda sig till undersköterska och specialistundersköterska. De unga vill inte arbeta som vårdbiträden hela livet.
Vad kan ni som fackförbund göra för dem som står utanför arbetsmarknaden? Som upplever att de aldrig ges en ärlig chans att komma in?
– Saknar man utbildning ska man först utbilda sig. Sedan har vi ett stort arbete med det vi kallar extratjänster. Det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som är riktad mot långtidsarbetslösa och nyanlända i vårt land. Inom en sådan tjänst har du en avtalsenlig lön och handledning på arbetsplatsen. Detta i kombination med en utbildning, till exempel till vårdbiträde, kan leda vidare till andra jobb.
Däremot vill inte Tobias ha några "hitte-på-jobb", som att packa matkassar eller trycka på knappen i hissen.
Är det enkla jobb?
– Det är det som är enkla jobb. Att ha någon som öppnar dörren på mataffären vore att ta Sverige bakåt i tiden. Vi ska ha riktiga jobb som gör att det går att höja lönerna. Det är så vi blir konkurrenskraftiga.
MER TID MED BRUKAREN
Samtalet övergår till andra trender på arbetsmarknaden. Vi talar en stund om utvecklingen mot ett digitaliserat arbetsliv, vilket Tobias ser som en stor möjlighet för Kommunals medlemmar. Han tror att många yrken kan effektiviseras och att det skulle frigöra resurser i omvårdnaden av brukare och patienter.
– Frigör vi resurser så att personalen ges tid att verkligen sitta ned med de äldre, då höjer vi också kvaliteten i välfärden.
Skulle ett äldreboende kunna ersätta en nattanställd med en kamera?
– Absolut. Och det kan mycket väl öka tryggheten för brukaren och dennes anhöriga. Men man ska inte behöva bli filmad om man inte vill. Hur de digitala tjänsterna tillämpas måste få avgöras i samråd med de äldre.
Är du bara optimistisk? En del bedömare menar att ett stort antal yrken försvinner i och med digitaliseringen?
– Jag är inte orolig. Men det är extremt viktigt att vi behåller en hög utbildningsnivå och att vi möjliggör kompetensutveckling på våra arbetsplatser. Det kommer att bli stenhårt, men det har vi i Sverige visat att vi klarat tidigare. Visst, att en undersköterska kan anställas via en app på andra sidan jordklotet skapar utmaningar för oss som fackförbund. Men vi kan inte köra fötterna i jorden och låtsas som att den digitala utvecklingen går att stoppa.
Tobias säger att han är överraskad hur lite som hänt inom välfärden vad gäller tillämpningen av ny teknik. Betydligt bättre vore ju om vi använde robotdammsugare i hemtjänsten än att en undersköterska med tre års utbildning dammsuger. Du utbildar dig inte till undersköterska för att dammsuga eller hjälpa till vid toalettbesök. Du gör det för att finnas till för de äldre, och det är ju också vad brukarna vill, säger han.
Att mer inte hänt inom välfärden ser han som en resursfråga, inte en regelfråga. Han tror också att många kommer att tvingas ta in välfärdsteknik för att kunna öka produktiviteten i sin verksamhet.
Vilka andra förändringar ser du på arbetsmarknaden framöver?
– Beredskapsjobb har ju blivit ett fult ord i debatten. Men jag tror de behövs, och att de då måste vara helt eller kraftigt statligt subventionerade. Till exempel skulle äldre från andra länder utan utbildning, en grupp där vi kanske inte ska göra stora utbildningsinsatser, kunna arbeta med att göra våra parkmiljöer finare.
Vad är din syn på den psykiska ohälsan i arbetslivet?
– I våra verksamheter tror jag många har med sig en gnagande känsla från jobbet att de inte kan göra den där extra grejen för Barbro och Pelle. De brinner verkligen för sitt arbete, men i kombination med otrygga anställningar och ett pressat privatliv blir det en stressad tillvaro. Det är inte heller någon slump att de psykosociala sjukskrivningarna ökar just hos kvinnor som jobbar inom välfärden. Det är ett tecken på att det är för slimmad bemanning inom välfärden. Och att det nu är tid för stora satsningar.
Förväntningarna på civilsamhället är höga. Vad tänker du om det?
– Vi behöver lyfta och premiera civilsamhället. Under den stora flyktingvågen såg vi med vilken enorm kraft civilsamhället ställde upp. Vi på Kommunal tycker också att andelen idéburna aktörer i välfärden är för låg. Vi har gjort stora medlemsundersökningar som visar att medlemmarna faktiskt trivs bäst – och har mest inflytande – i ideella organisationer.
En fördel, menar Tobias, är att ideella organisationer varken jagar vinster eller har en strikt kommunbudget att förhålla sig till. En nackdel är att många verksamheter är små, säger han, och påpekar att det då är desto viktigare att vara medlem i en arbetsgivarorganisation.
Vad ser du inom välfärden 10–15 år framåt. Har civilsamhället då en större andel av utförarmarknaden?
– Jag är inte helt säker men tror det. Det pågår ju stora diskussioner i riksdagen om detta. Kan vi få mer ordning och reda och premiera aktörer som verkligen är i välfärden med drivkraften att leverera bra välfärd, då tror jag ideella aktörer har en blomstrande tid framför sig. De skulle kunna växa något alldeles enormt. Och det skulle jag personligen inte ha något emot.
Tobias Baudin
Ordförande i fackförbundet Kommunal, som organiserar cirka 230 yrken och som med en halv miljon medlemmar är Sveriges näst största fackförbund.
Född 1974, uppväxt i Luleå.
Utbildad elektriker och påbyggnadsutbildning inom styr- och reglerteknik.
Tidigare vice ordförande i LO. Fick sitt första fackliga uppdrag som arbetsplatsombud när han arbetade som maskinist på Tekniska förvaltningen i Luleå. Senare olika förtroendeuppdrag inom Kommunal. Vid 29 års ålder blev han ledamot i Kommunals förbundsstyrelse. 2010–2012 var han dess vice ordförande.
Gör helst en ledig dag: En riktigt bra ledig dag hinner jag med att träna, laga en god middag och gärna se en fotbolls- eller hockeymatch, helst live.